Jay satt på sin plysch soffa, drack en kopp te; inget socker, ingen honung. Precis som hon gillade det. Tjejerna låg och sov, det var fortfarande tidigt på morgonen, och Louis och Niall var fortfarande på sjukhuset. Disken var diskad, borden torkade, och golvet var skurat. Hon försökte njuta av dom få timmarna hon hade ensam, för det hände ju inte så ofta.
Hon suckade nöjt och när telefonen ringde, log hon för sig själv och svarade.
"Hallå?" Frågade hon.
"Jay."
Jay ställde ner sitt te på köksbordet. "Anne?"
"Jay. Slå på kanal tre."
Jay hade inte pratat med Anne på ett långt tag. Efter kidnappningen, hade Jay försökt att hålla kontakten med Anne, men Anne ville helst vara ifred.
Jay tvekade inte, hon tog upp tvkontrollen och slog på trean. Harrys unga ansikte var på skärmen, och Ryan Bates, en gammal man som alltid gjorde morgonnyheterna, pratade om honom.
"Efter pausen, den otroliga nyheten om den funne Harry Styles," Sa Ryan Bates, sedan fladdrade tv:n till en reklam om en ny tandkräm, som rekomenderades av alla tandläkare i Storbritanien.
Jays ögon fylldes utav tårar, och hon satte handen för munnen. "Är han okej?" viskade hon.
Anne släppte ut en snyftning i andra änden. "Ja, han lever. Han är okej. Han sover just nu."
Jay släppte ut ett skakande andetag som hon inte visste att hon höll inne."Åh gud, Louis kommer att bli så glad, han är-"
"Jay, lyssna på mig. Jag tror vi måste ha en diskussion angående det."
"En diskussion?"
"Jag vet vem som kidnappade Harry, och jag tycker du och behöver få veta."
"När och var?"
"Sjukhuset, rum 482, så fort du kan komma."
Jay sammlade sig själv och gick med på att komma dit. Hon ringde Ms.Mason, deras granne, och bad henne att komma och kolla till tjejerna. Hon tog hennes nycklar och rusade ut, lämnade sitt te på köksbordet för att kallna.
~
Jay svängde in till parkeringsplattsen på sjukhuset, och efter att ha knuffat ifrån en massa papparazzis, så kom hon äntligen in till bygnaden.
"Mitt namn är Jay Tomlinson, jag är här för att träffa Harry Styles."
Receptionisten tittade ner på hennes papper, bläddrade förbi några stycken och sa sedan, "Ja, du är på listan. Han är i rum 482. Förresten, din son ska lämna sitt rum senast klockan tre idag."
Jay gav den unga kvinnan ett stramt leende och gick sedan iväg för att hitta den privata avdelningen som Harry var i. Hon tog medvetet en längre väg för att undvika Louis rum och kafeterian, hon varken se Louis eller Niall. Hon visste att Louis inte hade en tv i sitt sjukhusrum, så det fanns inget sätt för honom att kunna veta det. Och om Niall visste, så skulle han ha ringt vid det här laget.
Efter flera minnuter, så stog nu Jay framför rum 482. Hon reste upp sin hand för att knacka, men innan hon hann så så hade Anne öpppnat dörren och pressat sig ut, och sedan stängde hon snabbt igen dörren igen. Jay fick inte se en skymt utav Harry.
Anne höll en tjock mapp, hon vinkade mot stolarna i slutet av korridoren.
"Hur mår du?" Jay log mot Anne och placerade sin hand på hennes knä.
"Jag är.." Anne tog ett djupt andetag, "mer lättad än vad jag någonsin trodde att jag skulle få vara
"Bra, bra. Nu, vad var det som vi skulle prata om?"
Annes ögon blev alldeles kalla när hon öppnade mappen. "Harry informerade polisen tidigt imorse om vilka som kidnappade honom. Han var uppenbarligen hysterisk, men han fick åtminstone fram namnen."
Jay nickade, uppmanade Anne att forsätta prata.
"Polisen gjorde en DNA-kontroll på honom.. För att få reda på om namnen var korrekta."
Anne höll upp bilden på den första kidnapparen, och Jay satte en skakig hand för hennes mun. "Nej," andades hon ut.
"Det blir värre," Sa Anne tyst, samtidigt som hon vände till nästa sida.
Jay drog snabbt efter andan. "Herregud," snyftade hon.
Jay ville titta bort, på grund utav de två bilderna, hade hon nu en sjuk känsla långt ner i hennes mage, som om någon stog och slog henne där. Hon visste vem nästa person var innan Anne vissade henne.
Anne bet sig i läppen när hon visade den sista sidan för Jay. Det var allt Jay kunde ta, för sedan brast hon ut i tårar, och Anne höll om henne hårt.
"Det är okej, Jay. Det är inte ditt fel." Viskade Anne, och strök sakta över Jays hår.
"Hur ska jag berättade det för Louis? Hur ska jag förklara allt?" Jay snyftade hysteriskt.
"Jag kan göra det med dig, Jay. Du är inte ensam."
"Vad har jag gjort?" Jay snyftade orden om och om igen, tills hon fick tillräckligt med mod för att gå upp och försöka förklara allt för sin son. Hennes oskyldiga, trasiga son.
~
(tillbaka till Louis perspektiv)
Niall staplade in till sjukhusrummet, med en skål med jordgubbar ifrån sjukhus cafeterian. Han gav mig en serriös blick innan han ställde ner skålen på nattduksbordet.
"Är något fel, Niall?" Frågade jag, min röst skakade.
"Det är en massa människor utomhus, och jag frågade receptionisten varför.." Niall rynkade sina ögonbryn och tittade på hans fötter, som om han övervägde hurvida han skulle berätta det för mig eller inte.
Jag sträckte ut handen och drog på hans ärm. "Du kan berätta för mig. Vad sa hon?"
"Louis-"
Innan Niall hann att avsluta meningen, så slogs dörren upp och mamma kom inrusandes med någon bakefter.
"Anne?" Frågade Niall.
"Hej, pojkar." Sa Anne blygt, och höjde handen och vinkade smått.
Fan ta dig, Louis
"Älsking, vi.. Vi har en nyhet att berätta för dig." Sa mamma.
I det ögonblicket, så visste jag vad vad som pågick. Det var något om Harry. Hopp for igenom min kropp, kanske han lever, kanske har de hittat honom och han är helt okej. Kanske kom han tillbaka säkert, utan en skråma, och han skulle genast kunna hoppa in i mina armar utan problem. Men när jag kollade på Anne, så krymte alla mina förhoppningar. Hennes ansikte var tomt, förrvirrad. Kanske hittade dom Harrys kropp. Kanske hittade dom hans döda livlösa kropp på botten av en sjö.
Mamma drog fram två stolar och ställde dom bredvid min säng, där hon och Anne satte sig. Niall hoppade upp i min säng och satte sig bredvid mig. Min mamma lutade sig mot mig och tog ett hårt tag om min hand.
Inget är som förut.
"De hittade Harry igårkväll."
Jag spännde min käke, och jag visste inte vad jag skulle tro. Mitt huvud snurrade. Hopp for igenom min kropp på en gång, kanske var han okej. Kanske han kom tillbaka utan en skråma, och han skulle bara hoppa in i min famn och vi kunde glömma att något någonsin hade hänt. Eller så kanske det har hittat det som är kvar av Harry.
"Han-Han.. han är.. ?" Jag kunde inte få mig att säga det. Men min mamma förstod ändå vad jag försökte att säga.
"Han är okej, älskling. Han är i den privata avdelningen, precis ovanför." Sa hon med ett stramt leende.
Varje känsla jag kunde tänka på gick igenom mitt huvud. Lättnad. Lycka. Sorg. Ilska. Frustration. Jag var lättad eftersom Harry var okej, han skulle vara med mig snart igen. Glad för att han inte var död. Ledsen för att jag inte kunde förställa mig vad som hade hänt honom. Ilska, det låter själviskt, men jag var arg på honom för att han lämnade mig och fick mig att må så här. Jag vet att jag inte borde känna så, för det var inte hans fel, men jag kunde inte sikta min ilska på någon annan. Och till sist, frustrerad. Jag var frustrerad för att jag ville se honom just precis då, och jag förstod inte varför min mamma och Anne inte skickade in mig till honom på en gång.
"Vad-Han är. Herregud," Jag visste inte vad jag skulle säga.
Min mamma strök sin tumme över min hand. "Innan du får träffa honom, så är det något som jag måste berätta för dig.."
Jag svarade inte. Jag bara tittade på min mamma, förväntansfullt. Hon tittade ner på våra händer, så hon inte kunde se mitt utseende.
"Vad då?" Frågade Niall ängsligt.
Mamma satte en hand över hennes ansikte, så Anne pratade för henne. "Harry kidnappades utav tre personer. Och innan du går å träffar Harry, så känner vi att du måste få veta vilka tre."
"Fortsätt."
Min mamma pratade den här gången, "Louis, det är en lång historia, och jag är ledsen att jag inte har berättat det för dig tidigare."
"Säg nu." Sa jag, otåligt. Harry var precis på vångingen ovanför, och han väntade på mig. Han var..
Anne drog fram hennes väska, och tog fram en tjock mapp ur den. Hon sa, "Innuti den här så finns namnen och bakgrundsinformationen av kidnapparna. Vi tycker att du ska få se vilka de är, innan Jay börjar historien. Nu kommer ni båda förmodligen att blir arga och förvirrade. Men efter du har hört historien så kommer allt att falla på plats."
Niall la sin hand på mitt knä, och klappade det försiktigt. Och min mamma kramade hårdare om min hand. "Visa dom för mig." Sa jag.
Fan ta dig, Louis.
Anne slöt ögonen en stund, och sedan öppnade hon mappen till första sidan. Hon undersökte den för en sekund, innan hon vänden den mot mig och gav den till mig.
Jag bet i min underläpp när jag kollade på det bekanta ansiktet på fotot.
Niall flämtade, "Är det?"
"Ja." Viskade jag.
Jag kollade på ansiktet som jag kände, och försökte att komma på varför de skulle göra en sådan hemsk sak. Jag rörde mina fingrar över bilden, försäkrade mig om att jag inte inbillade mig det. Jag läste namnet om och om igen. Mina ögon lurade inte mig.
Det var Ms.Calder.
"V-Varför skulle hon.. Jag trodde att hon var en terapeut?" Jag blev rasande och kastade iväg mappen tillbaka till Anne.
"Det gjorde jag oxå." Sa Jay mörkt, fortfarande utan att kolla upp på mig och Niall.
"Vänta, vänta, vänta, har jag fattat rätt nu.." Sa Niall, "Din knäppa therapist som du hade på en dag, som gav dig en panikattack, kidnappade Harry? Hur går det ihop? Varför var hon i Doncaster? Varför erbjöd hon sig att vara Louis therapist?"
"Jag vet inte, Niall." Brast min mamma ut.
"Visa mig nästa." Sa jag till Anne.
Hon slickade hennes läppar, och bläddrade igenom sidorna om Ms.Calder och hittade sedan sidan hon letade efter. Hennes ögon fylldes utav tårar när hon kollade på denna andra person. Min mamma släppte taget om min hand och smekte Annes rygg försiktigt.
"Är det.. Är det Harrys biologiska pappa?" Frågade jag i en hes viskning.
Anne blundade hårt, och nickade.
Niall lutade sig över min axel för att få en bättre titt. Han såg på informationen nedanför bilden och läste, "Edward Riddle"
"Varför..?" Jag fick inte ihop det. Hur kände Ms.Calder Edward som? Harry berättade att hans pappa lämnade dom när han var yngre, för att hitta en annan kvinna. Ms Calder var ju bara runt åtta år då.
Jag skulle precis byta sida, för att få se den sista kidnapparen. Men innan jag hann så ryckte mamma ifrån mig mappen.
"Det du nu kommer att få se på nästa sida, kommer att bli svårt för dig, Louis. Och jag ska nu berätta historien bakom det, och jag vill att du ska lyssna. Du kan vara arg på mig när jag är klar, men nu ska du bara lyssna."
Jag nickade försiktigt, kännde mig plötsligt väldigt nervös.
"Du vet hur," Jay stannade, som om hon försökte att komma på ett bra sätt att säga det på, "Din pappa och jag hade haft en massa problem inann han lämnade oss?" Frågade hon.
Nej, tänkte jag, det gjorde jag inte.
Jag nickade ändå och hon fortsatte: "Ja, det var en grej som hände, som vi båda inte höll med om. Tillslut så gjorde vi det ändå, och det misslyckades. Jag visste att detta beslut inte skulle sluta bra. Okej, jag börjar från början."
Jay satte till sig i sin stol och äntligen, efter vad som känndes som timmar, så mötte hon mina ögon. Niall satt otåligt bredvid mig, och Anne hade sin blick vänd mot golvet.
Fan ta dig, Louis.
"Så, när jag var gravid med dig," Började hon. "Jag var uppenbarligen så glad. Din far och jag var unga, men det spelade ingen roll. Vi klarade knappt av jobben, men vi tjänade tillräckligt med pengar för att kunna köpa en spjälsäng och några blöjor och kläder. Vid förlossningen, efter jag att jag fött dig, så kände jag fortfarande en otrolig smärta."
Hon tog ett djupt andetag, och Anne placerade en hand på hennes rygg och sa, "Du kan göra det här Jay, han förtjänar att få veta det."
Min mamma log mot Anne, och sedan fortsatte hon, "Så läkarna tog en titt. Det visade sig att jag var gravid med tvillingar."
Jag tappade hakan, och Niall flämtade högt. "Inte en chans." Muttrade han.
"Jo. Hur som helst, ja, jag fick en till son den natten, efter Louis. Det var en stor överraskning för både mig och din far. Jag var väldigt glad och ville mer än gärna behålla her båda, men din pappa, han höll inte alls med om det. Han sa att vi inte hade tillräckligt med pengar för att kunna försörja er båda."
Jag hade en stor klump i min mage, jag visste exakt hur den här historien skulle sluta.
"Tillslut så insåg jag att din far hade rätt, och vi hade inte råd att ta hand om er båda. Så vi satte ut din bror för adoption. Han blev genast övertagen av ett ungt par som inte kunde få barn, och inom några dagar så var han borta. Jag försökte att glömma honom, och bara fokusera på dig. Det var svårt."
En läkare kom plötsligt inrusandes genom dörren, och han suckade utav lättnad. "Åh Mrs Styles, där är du ju! Harry vaknade nyss och han är helt hysterisk! Kan du kanske komma upp?" Frågade han snabbt.
Anne nickade, sedan sa hon till mig, "Efter att du har hört allt, så är det dit val om du vill träffa honom nu eller inte. Du kanske vill vänta lite, raring. Han är väldigt förvirrad just nu." Anne log mot min mamma, sedan mot Niall, och efter det så lämnade hon oss tilsammans med läkaren.
Jag svalde och kollade tillbaka mot min mamma.
Hon vred på nacken, som om den var hård. "Okej. Okej." Hon suckade, sedan fortsatte hon, "Efter din far lämnat oss, var jag.. Var jag beredd på att gå och hitta din bror, kanske inte prata med honom, men bara se till så att han var i rätt händer. Men innan jag ens hann att börja letandet. så hittade han mig först. Namnet han hade fått var Samuel Bank. Det är det namnet som han har nu. Han var så charmig i början, precis som du, Louis. Han hade en väldigt bra känsla för humor."
"Var Louis och Samuel identiska?" Frågade Niall.
Min mamma nickade. "Väldigt mycket när dom var nyfödda, men efter att jag sett Samuel då, så hade dom några skillnader. Samuels hår är lite mörkare, och hans ögon är lite ljusare. Jag tror också att han är lite längre. Hur som helst, så hade vi en härlig pratstund, tills han fick veta att jag hade fem barn. Han blev väldigt sårad, eftersom nu när jag hade pengar, så kunde jag ju tagit tillbaka honom. Han lämnade min enabbt på cafet som vi var på. Utan att säga hejdå. Och jag har inte sett honom sedan dess."
"Vad är det du försöker komma fram till?" Pressade Niall min mamma.
Jag önskar att Niall inte hade sagt nått, för jag visste djupt ner exat vart den här historien ledde, och jag ville inte att det skulle vara sant. Jag ville inte höra mamma säga det.
"Lou," sa hon.
"Jag vet vad du försöker att komma fram till." Sa jag. "Han är den tredje, eller hur?" Sa den sista delen så tyst, så att mamma och Niall var tvungna att luta sig framåt för att kunna höra vad jag sa.
Tårarna fyllde sakta mammas ögon, och hon nickade sakte.
Jag la mina händer för mitt ansikte.
"Han.. Hur.. Hur ska Harry kunna vilja se mig nu? Jag ser ju precis ut som honom." Snyftade jag, men ingen tår lämnade mina ögon.
Jag gråter inte.
Ingenting är som förut, Louis.
"Älskling, han kommer inte att välkomna dig med öppna armar. Han måste vänja sig med tanken först."
"Tanken? Tanken på vad?"
"Att du inte är Samuel"
"Jag är inte han."
"Jag vet."
"Gud, han kommer att hata mig!" Jag kunde inte fatta hur min mamma kunde berätta det här för mig nu, jag hade rätt att få veta det för länge sedan.
"Polisen genomsökte huset där dom höll Harry fången.." Sa min mamma. "Louis, han förföljer dig. Det fanns bilder där på er.. På dig och Harry tillsammans.. Du och Niall.. Du och dina systrar. "
Paniken for igenom mina ådror, "Tänk om han ska försöka att få tag i dom nu? V-Varför har inte polisen hittat honom än?" Jag började att andas tungt, och jag var rädd för att jag skulle få yttligare en panikattack.
"De jobbar på det, älskling. Oroa dig inte, okej?" Viskade mamma.
Jag nickade långsamt. "K-Kan jag få se Harry?"
"Du hörde Anne. Det är ditt val.
Fan ta dig, Louis.
Så. Kapitel 4. Vet att det blev lite försenat.. Men det är ju lov, och jag har massor av andra saker för mig så ja..
Men sen undrar jag om jag ska lägga upp en låt till varje kapitel? Som ni ser att jag har gjort här ovanför.
Eller vad tycker ni om det? Hoppas ni gillar det här kapitlet iaf! xx
"Och här är Susan Kendall med dagens stora nyheter!"
"Tack, Ryan! Susan Kendall här, och idag har jag en ovanlig nyhet att berätta. Nästan alla i Europa har hört om Harry Styles fallet, men ifall du inte har det, så ska jag ger er en kort resumé."
Harry Styles var en sextonårig kille som var på väg till parken den 13onde Januari, 2010, för att träffa sin pojkvän för en helt oskyldig dejt. Men på vägen dit, så stannade en svart skåpbil precis brevid honom, kastade in honom i en svart soppåse som dom sedan kastade in i bilen och körde iväg. Hans pojkvän, Louis Tomlinson, tack å lov, såg det hända men hade ingen aning om vad som försiggick.
Tomas Bartel, 43, ägare av en charker precis brevid brottsplatsen, bevittnade den sista delen utav händelsen och hann att se en liten del utav registreringsskylten, och ringde därefter polisen.
Men, igårkväll hände en otrollig grej. Morgan Jefferson, 28, var ute och gick med sin hund, när hon fick syn på något i diket. Japp, det var Styles, som nu är 18 år. Tackar gudarna för att han är i livet och i gott skick.
"Han mår rätt så bra," Säger polisen, Lee Tyler. "Men att a levt i fångenskap i två år tar ju sin beskärda del."
Harry skickades direkt till "brådskande vård" avdelningen på sjukhuset, där hans familje doktor tog hand om honom. Han gav oss namnen på kidnapparna, men vi är inte tillåtna att säga dom än.
Efter att ha forskat om det hela natten, så kan vi nu ge er hela storyn.
Styles levde under det falska namnet Blake Connors, i Liverpool. Hans kidnappare höll honom fängslad i deras källare, lät honom bara gå ut därifrån ibland, men ingen misstänkte någonsin någonting.
"Dom verkade vara sånna snälla personer," Betty Harvey, 74, en granne till kidnapparna säger, "Om jag någonsin behövde hjälp, så var dom de första jag ringde."
Första dagen som Styles var kidnappad, vart han tvingad in i duschen tillsammans med kidnapparen, där han blev våldtagen, fortfarande med hans handbojor på. Under den tiden, så var kidnapparen den enda människan Styles hade kontakt med. Kidnapparen gav honom mat, och även tillgång till en tv, men han fick bara kolla på de kanaler som kidnapparen valde.
Styles hölls fången i källaren nästan hela tiden, och när han väl fick gå ut därifrån så blev han tvingad till att göra olika sorters brott, som tex att råna andra hus. Kidnapparna tog honom ut vid andra tillfällen också, men då var han tvungen att vara under namnet Blake Conners.
Styles hölls fången där i två år, blev våldtagen och slagen dag efter dag. Senare på året så öppnade kidnapparna en tatueringsstudio, där Styles fick jobba som kassörska, under sitt falska namn. Han var tvingad till att färga sitt hår mörk brunt, och använda bruna linser, så att ingen skulle känna igen honom.
Till händelsen som inträffade igår kväll, så erkände Styles med ett skakigt förtroende av händelsen. Styles jobbade i tatueringsstudion med en av kidnapparna, när en kund kom in, Styles grät högt och bad om hjälp, för första gången på två år. Kunden svarade inte, och senare den kvällen så slog kidnapparna honom så hårt, så hårt så att dom trodde han var död, så dom slängde hans kropp i ett dike, där han sedan blev hittad.
Styles är nu på sjukhuset på en privat avdelning, som bara hans familj vet om. Tackar gudarna för att han är okej.
Efter dom två långa åren av sökande, så har vi äntiligen hittat Harry Styles.
Fast polisen letar fortfarande efter kidnapparna, som verkar ha försvunnit helt.
Namnen kommer att komma ut lite senare.
"Tillbaka till dig Ryan!"
Vet att det tog en jädra tid med det här kapitlet.. Men har haft lite fullt upp med att bara vara jag ett tag.. Men.. Det är ju snart lov! Och då lovar jag att skriva minst 2 kapitel. För.. Ja.. Det här kapitlet blev ju lite kort.. Men nu vet ni iaf att Harry fortfarande lever och är i livet! Och hur känner ni för det? Nästa kapitel kommer vara lite mer om Louis och ja.. hehe det får ni veta då. Kram! xx
Jag vaknade i ett kvavt sjukhusrum, min mamma satt brevid mig och höll hårt om min hand.
"Louis." Andades hon ut.
"Mamma? Vad hände?"
Fuck you, Louis.
"Raring, läkarna sa att du hade en panikattack. Vad sa Ms.Calder till dig?"
Jag hade plötsligt ingen lust att prata, igen. Inte om Harry, inte högt.
Det var bara en panikattack. Jag trodde verkligen att jag skulle dö, och just så så var jag inte så rädd för att dö, men nu skämms jag över att jag trodde det.
Jag vände mig om och kollade ut genom fönstret. Det var mörkt, och det regnade.
"Louis. Ignorera mig inte." Bad min mamma och klämde om min hand ännu hårdare.
Jag försökte att ignorera henne ännu mer. Jag ville inte prata om Ms.Calder, jag ville inte prata om Harry, jag ville inte prata om någonting. Jag hörde min mamma sucka, jag hoppades att hon skulle resa sig upp och lämna mig ifred.
"Louis." Hörde jag henne säga, "Jag vet att dom här två åren har varit väldigt jobbiga för dig, okej. Jag vet. Men du måste gå vidare. Hela Harrys familj har gått vidare, och det är bäst så. Jag säger inte att du ska glömma honom, du måste bara gå vidare. Du förtjänar att vara glad. Dina lillasystrar behöver dig. Niall behöver sin bror tillbaka. Jag behöver dig. Snälla, Louis."
Inget är som förut, Louis.
När jag inte svarade så släppte mamma tagit om min hand och ställde sig upp. "Jag ska säga till Niall att du mår bra." Sa hon och lämnade mig sedan.
Jag öppnade mina ögon och kollade ut genom fönstret. Jag tänkte på mammas lilla tal. Varför är jag fortfarande fäst vid honom? Varför kan inte jag glömma den där kvällen, som alla andra? Jag suckade och lät sedan mig själv falla i en djup sömn.
~Louis dröm/tillbakablick~
"Lou!" Hörde jag en änglalik röst säga, och jag viste direkt vem den tillhörde.
"Louuuu!"
Jag log och vände mig om. Harry var några meter ifrån mig, och han log också.
"Huh?" Frågade jag.
"Kom igen! Det snöar! Kom så går vi ut." Harry vinglade sig framåt och tog tag om min hand. Den var så varm, så äkta. Han rykte i min tröja och jag följde med honom ut genom dörren.
Det snöade faktiskt ute. Solen sken starkt på snön så att den glittrade fint. Harry fnissade, ett sånt glatt ljud, och drog sedan ner mig ifrån verandan ner i snön.
Han vände sig mot mig så att vi stod ansikte mot ansikte, och sedan la han sina armar om min midja. Han som var kortare än mig var nu längre. Han lutade sig mot mig, bara några cm ifrån mitt ansikte, jag kunde känns hans andetag blåsa på mitt ansikte.
"Hej," andades han ut och log mot mig.
Jag kysste hans röda näsa, "Hej."
Harry drog mig närmare honom. "Håll om mig."
Jag skrattade tyst, och la mina armar säkert runt om honom.
Harry hummade glatt och la sitt ansikte intill min axel. "Jag älskar dig, det vet du, eller hur?"
"Såklart, Harry, jag älskar dig också." Jag drog cirklar på hans rygg med mina fingrar och pratade intill hans lockar.
"Hur mycket älskar du mig?"
Jag låtsades att fundera. "Hmm."
"Lou!" Han drog sig ifrån mig och putade med munnen.
Jag fnittrade och kysste hans plommon rosa läppar. "Jag älskar dig mer än vad jag älskar att leva"
Han log ett stort leende. "Bra. För det är så mycket jag älskar dig också." Han kysste min nacke, la sitt ansikte där igen, och försökta sedan att dra mig ännu närmare honom.
"Harry, drog du med mig ut i snön för att mysa? Vi hade kunnat göra det inne, vet du." Sa jag.
"Jag gillar att vara ute. Jag gillar träden, jag gillar himlen, jag gillar marken, jag gillar snön, och jag gillar dig. Så en blandning av allt det är bra"
Jag skrattade tyst och svarade inte, fortsatte bara att hålla Harrys kropp tätt intill min, och drog in all hans värme. Vi stod så i några minnuter, tills Harry började att skaka, och då gick vi in till hans hus. Vi myste i soffan och kollade på Liftime filmerna och åt en massa godis. Allt var så enkelt. Allt var så rätt. Allt var så...
"Louis!"
Jag skakade på huvudet och vände mig om. Niall satt brevid mig med ett oroligt uttryck i hans ansikte.
"Louis, mår du bra?"
"Vart är Harry?" Jag vet inte vad som fick mig att säga det. Allt i den där drömmen verkade vara så äkta, det var så äkta för att det faktiskt hände. Det hände två nätter innan Harry försvann. Det var som om han fortfarande var där i rummet, med mig. Jag kunde fortfarande känna värmen ifrån hans andetag på mitt ansikte. Jag kunde fortfarande känna hans fuktiga läppar mot mina. Jag kunde fortfarande känns hans varma hand i min. Jag kunde fortfarande känna allt som var hans.
Jag flyttade mina händer runt lakanen, letade efter något som jag visste inte var där längre.
"Louis, det var bara en dröm." Sa Niall mjukt.
Fuck you, Louis.
"Den var bara... Så äkta, Niall" Jag kunde känna tårarna pressa sig fram i mina ögon, men jag höll tilbaka dom. Jag gråter inte längre. Jag gör inte det.
"Jag vet." Nialls ansikte skrynklades ihop och sedan hoppade han upp i min säng och satte sig brevid mig. Niall var något annat. Han kunde alltid känna precis vad jag behövde.
Nialls pappa och min mamma gifte sig när jag och Niall var 15. Min pappa dog precis efter tvillingarna föddes, och det sårades oss väldigt mycket. Det låter kanske väldigt kaxigt, men jag vart inte så sårad. Det var såklart svårt att hantera från början, men han var faktiskt aldrig hemma, och det är såklart det inte sårar mig så mycket då. Han var eldra på jobbet eller så pluggade han, så jag såg aldrig så mycket utav honom. Min mamma tog det värst dock. Tur nog, så mötte hon Nialls pappa på jobbet, efter att han flyttat hit med sina två söner ifrån Irland. Min mamma och han var snabb till att gifta sig, efter bara fyra månader utav dejting. Vi acepterade Niall till familjen utav problem, han var rätt så lik mig och acepterade oss på engång. Hans äldre bror Greg var helt annorlunda, han var kall och gillade inte någon utav oss. Greg började till slut på uni, och vi har inte hört något ifrån honom sedan dess.
Niall och jag klickade ihop nästan på en gång, kanske det var för att jag alltid velat ha en bror, och han hade inte riktigt den bror han förtjänade. Det spelade ingen roll, vi blev bröder på en gång. Från början så delade vi rum, men när vi tillslut fick mod till att städa ur min pappas gamla kontor så fick Niall ta det rummet. Niall har alltid älskat Harry, dom var bra vänner också. Niall kände Harrys bästa kompis, Zayn, ifrån en utomlands skola som Zayn gick i när han var sju. Så, Niall gillade att vara med Harry och Zayn, och min bästa kompis Liam och jag.
Niall var den perfekta brosan. Han kunde alltid känna när något var fel med mig. Även om vi inte var skapt utav samma mamma och pappa, så hade vi ändå kunnat varit det. På skolan, om någon var taskigt mot någon utav oss, så var vi alltid där för varandra. Han behandlade mina systrar som om de vore hans egna, och han kunde skydda dom med sitt liv. Även genom all skit som jag har fått honom att försöka stå ut med de två senaste åren, så försökte Niall alltid att finnas där för mig. Han slutade aldrig att försöka. Varje dag så satt han där i mitt rum, försökte att föra en konversation med mig, även om jag inte svarade. Jag brukade oftaste inte prata, men han brukade inte bry sig. Han kunde sitta där på säng kanten och pladdra på om dagens händelser. Efter att han pratat klart, så kunde han ställa sig upp och säga, 'Jag älskar dig Lou. Saker å ting kommer att bli bättre, jag lovar.' Sedan kunde han pussa mig på pannan och efter det lämna mig.
Så, Niall hoppade upp på sjukhus sängen och la sig brevid mig, la sina armar runt om min tunna kropp och drog mig närmare sig. "Det är okej att gråta, Louis. Det är inget fel med det."
Jag höll tillbaka en tarm-vridande snyftning som hotade med att släppas ut. "Jag vet." Viskade jag.
Niall smekte mig på ryggen, en rörelse han visste lugnade ner mig.
Inget är som förut, Louis.
Jag vet inte hur lång tid vi spenderade, liggandes i en sjukhussäng insvept i varandra, men allt jag visste var att Niall fick mig att känns mig trygg. Innan jag ens hade träffat honom, så visste jag att jag skulle gilla honom med tanke på hur högt min mamma hade pratat om honom.
"Vet du Lou, jag tycker du är en riktigt stark person," Viskade Niall.
Fuck you, Louis.
Jag kommer ihåg när jag och Harry hade vårat första bråk, kom att tänka på att det faktiskt var vårt enda bråk.
~
Harry och jag stog i mitt vardagsrum, båda var knallröda i ansiktet. Vi hade börjat små tjafsa om något dumt, och vi hade båda börjat vrålat saker till varandra som inte alls hade att göra med det vi började att tjafsa om.
Harry höll upp sina händer och sa, "Serriöst, Lous? Du kan inte vara arg på mig just nu för att jag pratat med henne utan att säga något till dig."
"Vad pratar du om?" Jag kollade konstigt på honom.
"Jag pratar om dig, Louis. Du går alltid runt och leker hora, och jag ignorerar det för att jag älskar dig!"
Jag hade aldrig varit otrogen mot Harry, men jag visste att jag kunde vara för vänskaplig mot snygga personer, och innan Harry, hade jag ett rykte om att jag låg med en massa personer.
"Du säger ingenting, för du är rädd att jag ska lämna dig." Sa jag och knöt mina händer.
"Snälla Louis, det är inte det jag är rädd för."
"Du är rädd för att jag ska lämna dig precis som din pappa gjorde." Jag ångrade att jag sa det. Men jag var arg. Jag försökte att såra honom, jag var som ett barn.
"Fuck you, Louis."
~
Efter det så gick Harry ut ifrån mitt hus, och vi snackade inte på några dagar. Sedan, tre dagar senare så kom Harry tillbaka till mitt hus, tårarna rann ned för hans kinder, och han sa hur ledsen han var, och jag var precis lika ledsen. Vi grät båda tillsammans i min säng och vi snackade aldrig om bråket igen efter det.
Harry gillade inte att svära, även om han var arg. Så, det var ovanligt att höra honom göra det, det är därför det skrämmer mig. Han svor inte, han gjorde bara inte det. Han menade uppenbarligen vad han sa.
"Jag saknar honom, Niall." Suckade jag och kramade om Niall hårdare.
"Jag vet att du gör det, Lou. Det gör jag också," Svarade Niall.
"Tycker du att jag ska glömma honom?" Jag visste att Niall gav dom bästa råden, det var därför jag frågade.
"Lou.. Jag tror inte att du kan glömma honom även om du försökte. Han är en oförglömbar person, du vet? Jag tycker att du inte ska grubbla så mycket över det förflutna, för du kan inte ändra på det. Jag ska inte ligga här och berätta för dig att allt händer utav en anledning, för jag vet att du inte tror på det. Men jag tror att han hade velat att du skulle vara glad. Jag säger inte att du nu ska rusa ut och hitta en ny het dejt, utav tillåt dig själv att låta honom gå. Du kan fortfarande skriva alla brev till honom, du kan fortfarande göra allt det där, men du kan inte låta det ta över ditt liv."
Jag rynkade mina ögonbryn och vände mig om mot honom.
"Kolla, jag är ingen therapist," fortsatte han. "Men jag tror att Ms.Calder hade rätt. Jag vet att du inte vill, men jag tror att prata om Harry skulle lätta väldigt mycket för dig. Res dig bara upp och säg det, säg allt du velat säga till honom dom här senaste två åren. Jag vet att det är svårt, Gud, jag vet att det är svårt, Lou, men det är det första steget du måste ta för att du ska få fortsätta ditt liv som vanligt."
Jag svalde och blundade i någon sekund.
Jag ville berätta allt för Niall. Jag ville bertätta för honom hur sur jag jag på Harry, hur dumt det än låter. Jag vill skrika ut så högt jag kan om hur mycket jag vill att han ska komma hem. Jag ville berätta för allihop om hur perfekt han var. Hur vacker. Hur perfekt.
Jag suckade. "Niall, jag kan inte. Inte just nu."
Fuck you, Louis.
"Det är okej." Han sa det så tyst, så jag visste inte om jag inbillat mig det eller inte.
"Jag älskar dig, Niall." Sa jag.
"Älskar dig, också Louis."
Vet att det tog en jädra tid för kapitel 2, men har haft lite fullt upp nu i helgen.. Har bakat och stått på julmarknaden med klassen och sålt glögg och bakelser.
Men ja, som vanligt så om ni gillade det här kapitlet lika mycket som det första så.. KOMMENTERA!
Min mamma försöker fortfarande att berätta för mig att du verkligen är borta, att du inte får mina brev, att du inte är här med oss längre. Men, hur ska jag kunna tro på det?
Du blev aldrig hittad. Du är borta.
Du är inte här fysiskt, du lämnade oss fysiskt. Mentalt så är du här med mig. Mentalt så har du aldrig lämnat mig.
Min gammla terapist sa att jag skulle sluta skriva till dig, för det hjälper ändå inte. Hon hade rätt, dock. Jag såg dom ta dig, jag såg allt hända. Jag stod där och väntade, väntade. Jag väntade. Jag väntade för länge, och nu är du borta. Om jag bara inte hade tagit min mamma till banken, om jag hade sagt åt henne att ta bussen, om jag bara hade kommit till parken fem minuter tidigare. Det hade kunnat förändra allt.
Jag skulle egentligen inte skriva till dig idag, för det är ju din födelsedag. Jag borde egentligen vältra mig själv i min synd, i väntan på att du ska komma tillbaka. Men jag kunde inte bara inte skriva till dig. Det skulle inte vara rättvist.
Jag älskar dig.
Jag saknar dig.
Snälla kom hem.
Du har varit borta i två år, två år för länge. Jag kan inte gå i nånstans i närheten utav den där parken längre. Jag kan faktiskt inte ens gå i centrum. Det gör för ont. Liam och Zayn har försökt att få mig vilja gå ut med dom, försöka att ha lite kul som dom sa. Jag kan inte gå ut och ha kul. Du får inte göra det längre, så varför skulle jag göra det? Varför skulle jag roa mig själv? Varför ska jag vara här medan du är försvunnen nånstans där ute?
Jag älskar dig.
Jag saknar dig.
Snälla, snälla kom hem.
Jag vill inte glömma dig. Jag ger inte upp hoppet förs du är funnen. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig.
Jag älskar dig.
Jag saknar dig.
Kom hem.
Louis x
Jag la ner min penna och lutade mig tillbaks i min stol. Jag kollade ner på pappret. Jag skrev typ samma sak varje dag. Jag skrev till Harry, och sedan la jag dom i en låda under min säng.
"Älskling, maten är klar." Mamma stack in huvudet till mitt rum och log. Jag nickade.
Du har verkligen fuckat upp det, Louis.
"Käften," Viskade jag till mig själv.
Inget är som förut, Louis.
"Sluta."
Du har inte flytt från nånting, Louis.
Jag suckade. Jag reste mig upp ifrån min stol, och kollade ut genom mitt fönster, på huset på andra sidan gatan. Mrs. Bucholz var ute och vattnade henne gräs, och hennes feta katt, Colbie, låg i en liten fläck med sol. Jag har alltid hatat den där katten.
Jag ville inte ha middag.
Jag ville inte ha nånting.
Jag låste dörren och satte mig på min säng. Jag lät sång texterna falla ur min mun, som varje natt.
Look at the stars,
Look how they shine for you,
And everything you do, yeah,
They were all yellow.
I came along,
I wrote a song for you,
And all the things you do,
And it was called "Yellow".
Your skin,
Oh yeah your skin and bones,
Turn into something beautiful,
You know, you know I love you so,
You know I love you so.
I swam across,
I jumped across for you,
Oh what a thing to do.
Cause you were all "Yellow."
Your skin,
Oh yeah your skin and bones,
Turn into something beautiful,
And you know,
For you I'd bleed myself dry,
For you I'd bleed myself dry,
It's true.
Look how they shine for you,
Look how they shine for you,
Look how they shine for,
Look how they shine for you.
Look how they shine for you.
Look how they shine.
Look at the stars,
Look how they shine for you,
And all the things you do.
Jag gick ner till badrummet. Jag förtjänade det här. Jag vet att jag gör det.
Jag stirrade på min spegelbild.
Du har verkligen ställt till det, Louis.
Jag la mina händer för öronen. "Sluta, bara sluta."
Jag ville gråta, skrika, men jag gråter inte. Inte längre.
"Är du okej?" Jag trodde att jag föreställt mig rösten, tills jag vände mig om och såg ett bekant blont huvud som gick in till mitt badrum. Det var min styvbror, Niall. "Det är middag."
"Säg till mamma att jag inte är hungrig." Sa jag i en låg raspig röst.
"Du har inte ätit på hela dagen."
Inget är som förut, Louis.
Jag blundade. "Inget är som förut, Niall."
~
Det var mitt i natten. Det var kallt, så jag stängde fönstret och drog för gardinerna. Det regnade. Jag klädde av mig och la mig i sängen. Jag stirrade på det vita taket. Jag rös åt mörkret, jag hatade mörkret. Det var ensamt när jag var vaken och bara låg i sängen. Men samtidigt så älskade jag det. Det är på kvällen, i mörkret, som jag får se Harry. Jag har drömt om honom, i mina armar, nästan varje kväll. Det var skönt, men jag måste sluta med det. Hans ansikte var överallt, och det förvirrade mig.
Regnet började ösa ner hårdare. Jag tänkte på Harry, han brukade älska regnet. Jag tänkte på hur han brukade stå i regnet, le mot himlen, och hur hans gulliga lilla näsa blev alldeles röd utav kylan. Jag tänkte på hur han alltid brukade ta min mössa och springa iväg med den, och hur jag brukade jaga honom och krama honom bakifrån för att försöka få tillbaka den.
Du har inte flytt ifrån nånting, Louis.
"Jag vet."
Jag ville inte blunda, jag ville inte sova. Varje gång jag gjorde det, så såg jag Harrys ansikte. Hans sextonåriga, lena ansikte.
"Sluta, Louis."
Lura inte dig själv. Du har verkligen ställt till det, Louis.
Jag drog i mitt hår. Jag ville bara att det skulle sluta. Jag ville att allt skulle sluta, ångesten, sorgen.
Jag ville bara att det skulle sluta.
Du behöver hjälp.
"Jag vet."
~
Jag stod framför kylskåpet, med handen utsträckt. Jag kollade åt vänster, och sedan höger. Jag var ensam. Det var mitt på dagen.
Jag kommer inte ihåg nånting ifrån morgonen.
Du måste ha hjälp.
Jag la min hand på min midja och stirrade rakt fram.
Lura inte dig själv. Inget är som förut, Louis.
Jag skakade på huvudet och gick tillbaka till mitt rum. Jag närmade mig mitt skrivbord och tog fram ett tomt papper och en penna.
Februari 2, 2012
Älskade Harry,
Jag drömmer om dig för mycket.
Ibland så tappar jag bort mig själv i dom drömmarna, jag fantiserar om hur du andas, om hur du pratar i sömnen, och hur jag väcker dig med en kyss.
Men sedan så måste jag påmina mig sjäv om att du inte kommer att vara här när jag vaknar igen. Så jag fortsätter med det jag gjorde innan, sakna dig.
Jag tror att det är därför jag är rädd för mörkret.
Jag skrev inte klart brevet. Jag signernade det inte med mitt namn. Jag suckade och sköt iväg pappret och kollade på min säng. En speciell kille med lockigt hår och gröna ögon satt på sängen framför mig.
Jag ställde mig upp.
Lika snabbt som jag han att se honom, lika snabbt försvann han.
"Kom tillbaka." Viskade jag.
Du har inte flytt ifrån någonting, Louis.
Jag drog min hand genom mitt hår och tog ett skakande andetag. Jag kunde känna tårar som ville pressa sig ut, men jag höll tillbaka dom. Jag gråter inte. Jag gråter inte efter den där dagen för två år sedan. Jag grät tillräckligt nog, skrek Harrys namn tills min hals var alldeles svullen.
Det knackade på min dörr. Jag tog ett djupt andetag och gick mot dörren, öppnade den och såg min mamma.
"Louis, älskling, det är någon här som vill träffa dig." Hon log och la sin hand på min axel, ledde mig ut genom min sovrumsdörr, ner för trapporna, och in till vardagsrummet.
Det var en kvinna i soffan, som satt där lugnt med benen korsade och hade ett fejkat leende i ansiktet. Jag vände mig till min mamma och rynkade ögonbrynen. "Vad fan är det här?"
Hon gav mig en förstående blick innan hon sa, "Louis, det här här Ms.Calder, hon ska hjälpa dig."
"Jag behöver ingen hjälp, eller en till therapist."
Lura inte dig själv. Du har verkligen ställt till det, Louis.
~
Jag satt på soffan bredvid Ms.Calder. Jag kommer inte ihåg att jag satte mig på soffan, eller hur länge jag suttit där.
"Louis, snälla svara mig." Bad hon.
Jag vände mig om. Jag kommer inte ihåg vad hon hade frågat mig, så jag bestämde mig för att ignorera henne. Jag sträckte på nacken för att kolla in mot köket. Jag såg klockan och det stod att den var tre på eftermiddagen. Jag måste ha varit här ett tag.
"Vill du prata om Harry?"
Mitt huvud vändes mot henne. "Nej."
Ms.Calder drog sin han genom hennes vågiga hår och sträckte sig efter sin väska. Hon rotade igenom den i några sekunder, innan hon tog fram en gul mapp. Mitt namn var skrivet längst upp på den. Hon öppnade den omedelbart och la den på hennes ben, kikade igenom den i någon sekund.
Hon kollade tillbaka på mig och sa, "Din mamma säger att du pratar med dig själv."
Jag rullade mina ögon lutade mig bakåt i soffan och stirrade rakt fram.
"Det är okej, Louis. Det är normalt"
Du behöver hjälp.
"Det är inte normalt." Sa jag surt och kollade på Ms.Calder.
"Louis, är det Harrys röst som pratar med dig? Pratar rösten om Harry?"
"Sluta säga hans namn."
"Louis, det kommer att hjälpa, Svara mig bara, prata med mig om Harry."
"Nej."
Allting runt mig blev suddigt, allt jag kunde höra var Ms.Calder som sa Harrys namn om och om och om igen. Mina fingertoppar började att domna bort. Mina andetag blev korta, som om jag hade svårt att andas.
"Harry. Harry. Harry."
Jag började att skaka, och Ms.Calder rörde vid min arm. Jag ryckte till och blundade. Innan jag visste det, så flämtade jag efter luft. Det kändes som om jag skulle dö.
"Harry. Harry. Harry."
Du har inte flytt ifrån någonting, Louis.
Kanske om jag dog så skulle allt bli okej. Kanske Harry verkligen var död, och att jag skulle få vara med honom snart. Kanske förtjänade jag att dö. Kanske detta har varit mitt öde hela tiden. Kanske Harry gjorde så att detta hände, så att jag kunde få vara med honom. Kanske.
"Harry. Harry. Harry."
Kanske.
Jag försöker.
"Jag kommer, Harry."
Du har verkligen ställt till det, Louis.
Så, här är första kapitlet. Om ni inte fattar vad det är för tankar Louis har i huvudet eller varför han har dom, så kommer ni att förstå det så snart som möjligt mehehe Och om ni undrar vilken låt det var som texten var ifrån så var det "Yellow" av Coldplay. Men om ni gillade det här kapitlet lika mycket som prologen så kan ni ju kommentera vet jah! hehe xoxo Melliz
Louis Tomlinson satt tyst i sin himel färgade bil. Rutorna var täckta av dimma, och värmen var på fullt ös. Han visste inte hur länge han hade väntat i sin bil, eller hur länge till han skulle få vänta. Han kunde se hans andredräkt, i det kalla vädret, och han bestämde sig för att ringa sin mamma som han väntade tålmodigt på.
Han ringde.
"Ja, hej älskling, jag kommer om ett ögonblick." Svarade hans mamma snabbt, och innan Louis han att svara, så hade hon lagt på igen.
Louis suckade. Han skulle träffa sin pojkvän, Harry, i parken om bara några minuter. Inte för att det var en sådan bra idé, med tanke på hur kallt det var ute den kvällen. Men Harry verkade aldrig bry sig om vädret. Han verkade aldrig bry sig om nånting, faktiskt. Alla blickar han och Louis fick, alla äcklade ljud som folk gjorde när dom gick hand i hand förbi på gatan. Han verkade aldrig bry sig, eller så kanske han bara inte märkte dom.
Louis kollade ut genom bilrutan och såg hans mamma Jay, komma rusandes fram till bilen. Hon öppnade bildörren och satte sig på sätet brevid honom. "Förlåt att jag tog sån tid, den stackars mannen vid den främre bänken visste inte när han skulle sluta prata. Det var rätt så sorgligt faktiskt." Hon skrattade tyst.
Louis startade bilen och började att köra mott deras hem.
"Det är okej mamma. Jag ska bara träffa Harry i parken, det är allt." Sa Louis och log mot sin mamma.
"Det låter underbart raring. Men gud, det är ju riktigt kallt ute." Sa Jay och gnuggade ihop sina händer och blåste på dom, som för att bevisa det.
"Jag vet, men du vet Harry, han bryr sig inte. Inget besvärar honom."
Jay log mot sin son. Hon förstod verkligen inte deras förhållande. Det var verkligen otroligt. Hon hade aldrig sett några människor älska varandra så mycket som Louis och Harry älskade varandra. Efter att dom börjat gå ut med varandra året innan så har dom verkligen blivit bundna till varandra.
Harry var precis vad Louis behövde.
När Louis svängde in till deras hus så tog Jay på sig sina vantar igen och sa, "Hejdå älskling. Ha det super kul med Harry. Hälsa honom ifrån mig!"
Louis lutade sig fram mot henne och kyste henne på kinden. Så fort hon var inne i huset så svängde han ut ifrån garageuppfarten, och började sakta att köra mot parken. Han kollade snabbt på klockan på radion och såg att han skulle ha varit vid parken för tio minnuter sedan. Han mumlade för sig själv och tog fram hans mobil. Han ringde Harry, men han svarade inte.
Vad konstigt, tänkte Louis. Harry brukar alltid svara.
Louis rykte på axlarna och svängde in på en parkering. Förmodligen så satt Harry redan på deras bänk och väntade, gulligt ihopkurad i sin jacka och halsduk. Med röda kinder och näsa på grund av kylan. Louis log åt bilden utav hans pojkvän som väntade på honom.
Han leende försvann snabbt när han fick syn på deras bänk, och Harry inte var närheten. Louis skakade på huvudet och kollade sig runt om i parken. Han tog fram sin telefon och ringde snabbt Harry igen, men han kopplades direkt till röstbrevlådan.
Något är fel, tänkte han.
Louis ringde sedan Harrys mamma, Anne. "Hej Louis, är något på tok?"
"Har Harry åkt mot parken än?"
"Han åkte för en halvtimme sedan. Han ville vara där tidigt. Vadårå älskling?"
"Han är inte här."
Anne svarade, men Louis lyssnade inte. Hans ögon vandrade över till två mörka figurer som dykte upp ifrån en gränd brevid stadens tvättomat. Dom två figurerna bärde på något som såg ut som en väldigt stor säck, och sedan slängde dom säcken på flaket till deras pick up. Någonting flög ut ifrån påsen. De två männen verkade inte märka det. De klev in i bilen och körde iväg.
Utan att varna Anne, la Louis på. Han gick raskt bort till stället där bilen nyss var, och kollade ner på trotoaren för att kolla vad som hade ramlat ut ifrån den underlige påsen.
Det han hittade var inte vad han tänkt sig att hitta. Han tittade ner och fick se en vante. En vanlig turkos vante.
Harrys vante.
Det måste vara hans. Harry hade bara ett par vantar, som Louis praktiskt taget tvingade honom att ha på sig. Dom var den där turkosa färgen. Båda vantarna hade små hål vid tummarna, för att Harrys händer var för stora för att kunna passa ordentligt innuti.
Louis tog upp vanten, hans händer skakade. Det var ett hål vid tummen.
"Åh," Louis höll tillbaka snyfftningarna som tryckte i halsen. Han ringde polisen.
Polisen kom en liten stund senare, frågade massvis utav frågor, som Louis inte kunde svara på. Jay och Anne hade kommit dit, Anne grät mot en utav polismännens axel, och Jay höll om sin son och viskade i hans öra.
Louis kollade på den kyliga och dystra himlen. Solen var täckt utav en slöja av moln.
Harry, tänkte Louis, kom hem.
Well, sådär.. Där har ni prologen. Ska skriva första kapitlet imorn, på min nya dator. För den jag har nu är som slakten.. Men kommentera gärna vad ni tyckte om prologen! Ps. ska fixa designen imorn oxå.. så undertiden så får ni nöja er med denna tråkiga design haha *kram* // Melinda