Jag vaknade i ett kvavt sjukhusrum, min mamma satt brevid mig och höll hårt om min hand. 

 

"Louis." Andades hon ut. 

 

"Mamma? Vad hände?" 

Fuck you, Louis. 

 

"Raring, läkarna sa att du hade en panikattack. Vad sa Ms.Calder till dig?"

 

Jag hade plötsligt ingen lust att prata, igen. Inte om Harry, inte högt. 

 

Det var bara en panikattack. Jag trodde verkligen att jag skulle dö, och just så så var jag inte så rädd för att dö, men nu skämms jag över att jag trodde det. 

 

Jag vände mig om och kollade ut genom fönstret. Det var mörkt, och det regnade. 

 

"Louis. Ignorera mig inte." Bad min mamma och klämde om min hand ännu hårdare. 

 

Jag försökte att ignorera henne ännu mer. Jag ville inte prata om Ms.Calder, jag ville inte prata om Harry, jag ville inte prata om någonting. Jag hörde min mamma sucka, jag hoppades att hon skulle resa sig upp och lämna mig ifred. 

"Louis." Hörde jag henne säga, "Jag vet att dom här två åren har varit väldigt jobbiga för dig, okej. Jag vet. Men du måste gå vidare. Hela Harrys familj har gått vidare, och det är bäst så. Jag säger inte att du ska glömma honom, du måste bara gå vidare. Du förtjänar att vara glad. Dina lillasystrar behöver dig. Niall behöver sin bror tillbaka. Jag behöver dig. Snälla, Louis."

 

 

När jag inte svarade så släppte mamma tagit om min hand och ställde sig upp. "Jag ska säga till Niall att du mår bra." Sa hon och lämnade mig sedan. 

Jag öppnade mina ögon och kollade ut genom fönstret. Jag tänkte på mammas lilla tal. Varför är jag fortfarande fäst vid honom? Varför kan inte jag glömma den där kvällen, som alla andra? Jag suckade och lät sedan mig själv falla i en djup sömn.

 

"Louis!"

 

Jag skakade på huvudet och vände mig om. Niall satt brevid mig med ett oroligt uttryck i hans ansikte. 

 

"Louis, mår du bra?"

 

"Vart är Harry?" Jag vet inte vad som fick mig att säga det. Allt i den där drömmen verkade vara så äkta, det var så äkta för att det faktiskt hände. Det hände två nätter innan Harry försvann. Det var som om han fortfarande var där i rummet, med mig. Jag kunde fortfarande känna värmen ifrån hans andetag på mitt ansikte. Jag kunde fortfarande känna hans fuktiga läppar mot mina. Jag kunde fortfarande känns hans varma hand i min. Jag kunde fortfarande känna allt som var hans. 

 

Jag flyttade mina händer runt lakanen, letade efter något som jag visste inte var där längre.

 

"Louis, det var bara en dröm." Sa Niall mjukt.

 

 

"Den var bara... Så äkta, Niall" Jag kunde känna tårarna pressa sig fram i mina ögon, men jag höll tilbaka dom. Jag gråter inte längre. Jag gör inte det. 

"Jag vet." Nialls ansikte skrynklades ihop och sedan hoppade han upp i min säng och satte sig brevid mig. Niall var något annat. Han kunde alltid känna precis vad jag behövde. 

Nialls pappa och min mamma gifte sig när jag och Niall var 15. Min pappa dog precis efter tvillingarna föddes, och det sårades oss väldigt mycket. Det låter kanske väldigt kaxigt, men jag vart inte så sårad. Det var såklart svårt att hantera från början, men han var faktiskt aldrig hemma, och det är såklart det inte sårar mig så mycket då. Han var eldra på jobbet eller så pluggade han, så jag såg aldrig så mycket utav honom. Min mamma tog det värst dock. Tur nog, så mötte hon Nialls pappa på jobbet, efter att han flyttat hit med sina två söner ifrån Irland. Min mamma och han var snabb till att gifta sig, efter bara fyra månader utav dejting. Vi acepterade Niall till familjen utav problem, han var rätt så lik mig och acepterade oss på engång. Hans äldre bror Greg var helt annorlunda, han var kall och gillade inte någon utav oss. Greg började till slut på uni, och vi har inte hört något ifrån honom sedan dess. 

 

Niall och jag klickade ihop nästan på en gång, kanske det var för att jag alltid velat ha en bror, och han hade inte riktigt den bror han förtjänade. Det spelade ingen roll, vi blev bröder på en gång. Från början så delade vi rum, men när vi tillslut fick mod till att städa ur min pappas gamla kontor så fick Niall ta det rummet. Niall har alltid älskat Harry, dom var bra vänner också. Niall kände Harrys bästa kompis, Zayn, ifrån en utomlands skola som Zayn gick i när han var sju. Så, Niall gillade att vara med Harry och Zayn, och min bästa kompis Liam och jag. 

 

Niall var den perfekta brosan. Han kunde alltid känna när något var fel med mig. Även om vi inte var skapt utav samma mamma och pappa, så hade vi ändå kunnat varit det. På skolan, om någon var taskigt mot någon utav oss, så var vi alltid där för varandra. Han behandlade mina systrar som om de vore hans egna, och han kunde skydda dom med sitt liv. Även genom all skit som jag har fått honom att försöka stå ut med de två senaste åren, så försökte Niall alltid att finnas där för mig. Han slutade aldrig att försöka. Varje dag så satt han där i mitt rum, försökte att föra en konversation med mig, även om jag inte svarade. Jag brukade oftaste inte prata, men han brukade inte bry sig. Han kunde sitta där på säng kanten och pladdra på om dagens händelser. Efter att han pratat klart, så kunde han ställa sig upp och säga, 'Jag älskar dig Lou. Saker å ting kommer att bli bättre, jag lovar.' Sedan kunde han pussa mig på pannan och efter det lämna mig. 

 

Så, Niall hoppade upp på sjukhus sängen och la sig brevid mig, la sina armar runt om min tunna kropp och drog mig närmare sig. "Det är okej att gråta, Louis. Det är inget fel med det." 

 

Jag höll tillbaka en tarm-vridande snyftning som hotade med att släppas ut. "Jag vet." Viskade jag. 

 

Niall smekte mig på ryggen, en rörelse han visste lugnade ner mig. 

 

Inget är som förut, Louis. 

 

Jag vet inte hur lång tid vi spenderade, liggandes i en sjukhussäng insvept i varandra, men allt jag visste var att Niall fick mig att känns mig trygg. Innan jag ens hade träffat honom, så visste jag att jag skulle gilla honom med tanke på hur högt min mamma hade pratat om honom.

 

"Vet du Lou, jag tycker du är en riktigt stark person," Viskade Niall. 

 

Fuck you, Louis. 

 

Jag kommer ihåg när jag och Harry hade vårat första bråk, kom att tänka på att det faktiskt var vårt enda bråk. 

 

~

 

 

Efter det så gick Harry ut ifrån mitt hus, och vi snackade inte på några dagar. Sedan, tre dagar senare så kom Harry tillbaka till mitt hus, tårarna rann ned för hans kinder, och han sa hur ledsen han var, och jag var precis lika ledsen. Vi grät båda tillsammans i min säng och vi snackade aldrig om bråket igen efter det. 

 

Harry gillade inte att svära, även om han var arg. Så, det var ovanligt att höra honom göra det, det är därför det skrämmer mig. Han svor inte, han gjorde bara inte det. Han menade uppenbarligen vad han sa. 

"Jag saknar honom, Niall." Suckade jag och kramade om Niall hårdare. 

 

"Jag vet att du gör det, Lou. Det gör jag också," Svarade Niall. 

 

"Tycker du att jag ska glömma honom?" Jag visste att Niall gav dom bästa råden, det var därför jag frågade. 

 

"Lou.. Jag tror inte att du kan glömma honom även om du försökte. Han är en oförglömbar person, du vet? Jag tycker att du inte ska grubbla så mycket över det förflutna, för du kan inte ändra på det. Jag ska inte ligga här och berätta för dig att allt händer utav en anledning, för jag vet att du inte tror på det. Men jag tror att han hade velat att du skulle vara glad. Jag säger inte att du nu ska rusa ut och hitta en ny het dejt, utav tillåt dig själv att låta honom gå. Du kan fortfarande skriva alla brev till honom, du kan fortfarande göra allt det där, men du kan inte låta det ta över ditt liv."

 

Jag rynkade mina ögonbryn och vände mig om mot honom. 

 

"Kolla, jag är ingen therapist," fortsatte han. "Men jag tror att Ms.Calder hade rätt. Jag vet att du inte vill, men jag tror att prata om Harry skulle lätta väldigt mycket för dig. Res dig bara upp och säg det, säg allt du velat säga till honom dom här senaste två åren. Jag vet att det är svårt, Gud, jag vet att det är svårt, Lou, men det är det första steget du måste ta för att du ska få fortsätta ditt liv som vanligt." 

 

Jag svalde och blundade i någon sekund. 

 

Jag ville berätta allt för Niall. Jag ville bertätta för honom hur sur jag jag på Harry, hur dumt det än låter. Jag vill skrika ut så högt jag kan om hur mycket jag vill att han ska komma hem. Jag ville berätta för allihop om hur perfekt han var. Hur vacker. Hur perfekt. 

 

Jag suckade. "Niall, jag kan inte. Inte just nu." 

 

Fuck you, Louis. 

 

"Det är okej." Han sa det så tyst, så jag visste inte om jag inbillat mig det eller inte. 

 

"Jag älskar dig, Niall." Sa jag. 

 

"Älskar dig, också Louis."

---