Louis Tomlinson satt tyst i sin himel färgade bil. Rutorna var täckta av dimma, och värmen var på fullt ös. Han visste inte hur länge han hade väntat i sin bil, eller hur länge till han skulle få vänta. Han kunde se hans andredräkt, i det kalla vädret, och han bestämde sig för att ringa sin mamma som han väntade tålmodigt på. 

Han ringde. 

"Ja, hej älskling, jag kommer om ett ögonblick." Svarade hans mamma snabbt, och innan Louis han att svara, så hade hon lagt på igen. 

Louis suckade. Han skulle träffa sin pojkvän, Harry, i parken om bara några minuter. Inte för att det var en sådan bra idé, med tanke på hur kallt det var ute den kvällen. Men Harry verkade aldrig bry sig om vädret. Han verkade aldrig bry sig om nånting, faktiskt. Alla blickar han och Louis fick, alla äcklade ljud som folk gjorde när dom gick hand i hand förbi på gatan. Han verkade aldrig bry sig, eller så kanske han bara inte märkte dom. 

Louis kollade ut genom bilrutan och såg hans mamma Jay, komma rusandes fram till bilen. Hon öppnade bildörren och satte sig på sätet brevid honom. "Förlåt att jag tog sån tid, den stackars mannen vid den främre bänken visste inte när han skulle sluta prata. Det var rätt så sorgligt faktiskt." Hon skrattade tyst. 

Louis startade bilen och började att köra mott deras hem. 

"Det är okej mamma. Jag ska bara träffa Harry i parken, det är allt." Sa Louis och log mot sin mamma. 

"Det låter underbart raring. Men gud, det är ju riktigt kallt ute." Sa Jay och gnuggade ihop sina händer och blåste på dom, som för att bevisa det. 

"Jag vet, men du vet Harry, han bryr sig inte. Inget besvärar honom." 

Jay log mot sin son. Hon förstod verkligen inte deras förhållande. Det var verkligen otroligt. Hon hade aldrig sett några människor älska varandra så mycket som Louis och Harry älskade varandra. Efter att dom börjat gå ut med varandra året innan så har dom verkligen blivit bundna till varandra. 

Harry var precis vad Louis behövde. 

När Louis svängde in till deras hus så tog Jay på sig sina vantar igen och sa, "Hejdå älskling. Ha det super kul med Harry. Hälsa honom ifrån mig!"

Louis lutade sig fram mot henne och kyste henne på kinden. Så fort hon var inne i huset så svängde han ut ifrån garageuppfarten, och började sakta att köra mot parken. Han kollade snabbt på klockan på radion och såg att han skulle ha varit vid parken för tio minnuter sedan. Han mumlade för sig själv och tog fram hans mobil. Han ringde Harry, men han svarade inte. 

Vad konstigt, tänkte Louis. Harry brukar alltid svara. 

Louis rykte på axlarna och svängde in på en parkering. Förmodligen så satt Harry redan på deras bänk och väntade, gulligt ihopkurad i sin jacka och halsduk. Med röda kinder och näsa på grund av kylan. Louis log åt bilden utav hans pojkvän som väntade på honom. 

Han leende försvann snabbt när han fick syn på deras bänk, och Harry inte var närheten. Louis skakade på huvudet och kollade sig runt om i parken. Han tog fram sin telefon och ringde snabbt Harry igen, men han kopplades direkt till röstbrevlådan. 

Något är fel, tänkte han. 

Louis ringde sedan Harrys mamma, Anne. "Hej Louis, är något på tok?" 

"Har Harry åkt mot parken än?" 

"Han åkte för en halvtimme sedan. Han ville vara där tidigt. Vadårå älskling?" 

"Han är inte här."

Anne svarade, men Louis lyssnade inte. Hans ögon vandrade över till två mörka figurer som dykte upp ifrån en gränd brevid stadens tvättomat. Dom två figurerna bärde på något som såg ut som en väldigt stor säck, och sedan slängde dom säcken på flaket till deras pick up. Någonting flög ut ifrån påsen. De två männen verkade inte märka det. De klev in i bilen och körde iväg. 

Utan att varna Anne, la Louis på. Han gick raskt bort till stället där bilen nyss var, och kollade ner på trotoaren för att kolla vad som hade ramlat ut ifrån den underlige påsen. 

Det han hittade var inte vad han tänkt sig att hitta. Han tittade ner och fick se en vante. En vanlig turkos vante. 

Harrys vante. 

Det måste vara hans. Harry hade bara ett par vantar, som Louis praktiskt taget tvingade honom att ha på sig. Dom var den där turkosa färgen. Båda vantarna hade små hål vid tummarna, för att Harrys händer var för stora för att kunna passa ordentligt innuti. 

Louis tog upp vanten, hans händer skakade. Det var ett hål vid tummen. 

"Åh," Louis höll tillbaka snyfftningarna som tryckte i halsen. Han ringde polisen. 

Polisen kom en liten stund senare, frågade massvis utav frågor, som Louis inte kunde svara på. Jay och Anne hade kommit dit, Anne grät mot en utav polismännens axel, och Jay höll om sin son och viskade i hans öra. 

Louis kollade på den kyliga och dystra himlen. Solen var täckt utav en slöja av moln. 

Harry, tänkte Louis, kom hem.

---