Jay satt på sin plysch soffa, drack en kopp te; inget socker, ingen honung. Precis som hon gillade det. Tjejerna låg och sov, det var fortfarande tidigt på morgonen, och Louis och Niall var fortfarande på sjukhuset. Disken var diskad, borden torkade, och golvet var skurat. Hon försökte njuta av dom få timmarna hon hade ensam, för det hände ju inte så ofta. 

Hon suckade nöjt och när telefonen ringde, log hon för sig själv och svarade. 

"Hallå?" Frågade hon. 

 

"Jay." 

Jay ställde ner sitt te på köksbordet. "Anne?"

 

"Jay. Slå på kanal tre."

 

Jay hade inte pratat med Anne på ett långt tag. Efter kidnappningen, hade Jay försökt att hålla kontakten med Anne, men Anne ville helst vara ifred. 

 

Jay tvekade inte, hon tog upp tvkontrollen och slog på trean. Harrys unga ansikte var på skärmen, och Ryan Bates, en gammal man som alltid gjorde morgonnyheterna, pratade om honom. 

 

"Efter pausen, den otroliga nyheten om den funne Harry Styles," Sa Ryan Bates, sedan fladdrade tv:n till en reklam om en ny tandkräm, som rekomenderades av alla tandläkare i Storbritanien.

 

Jays ögon fylldes utav tårar, och hon satte handen för munnen. "Är han okej?" viskade hon. 

 

Anne släppte ut en snyftning i andra änden. "Ja, han lever. Han är okej. Han sover just nu." 

Jay släppte ut ett skakande andetag som hon inte visste att hon höll inne."Åh gud, Louis kommer att bli så glad, han är-"

 

"Jay, lyssna på mig. Jag tror vi måste ha en diskussion angående det." 

 

"En diskussion?" 

 

"Jag vet vem som kidnappade Harry, och jag tycker du och behöver få veta." 

 

"När och var?" 

 

"Sjukhuset, rum 482, så fort du kan komma." 

Jay sammlade sig själv och gick med på att komma dit. Hon ringde Ms.Mason, deras granne, och bad henne att komma och kolla till tjejerna. Hon tog hennes nycklar och rusade ut, lämnade sitt te på köksbordet för att kallna. 

 

~

 

Jay svängde in till parkeringsplattsen på sjukhuset, och efter att ha knuffat ifrån en massa papparazzis, så kom hon äntligen in till bygnaden. 

 

"Mitt namn är Jay Tomlinson, jag är här för att träffa Harry Styles." 

 

Receptionisten tittade ner på hennes papper, bläddrade förbi några stycken och sa sedan, "Ja, du är på listan. Han är i rum 482. Förresten, din son ska lämna sitt rum senast klockan tre idag." 

 

Jay gav den unga kvinnan ett stramt leende och gick sedan iväg för att hitta den privata avdelningen som Harry var i. Hon tog medvetet en längre väg för att undvika Louis rum och kafeterian, hon varken se Louis eller Niall. Hon visste att Louis inte hade en tv i sitt sjukhusrum, så det fanns inget sätt för honom att kunna veta det. Och om Niall visste, så skulle han ha ringt vid det här laget. 

 

Efter flera minnuter, så stog nu Jay framför rum 482. Hon reste upp sin hand för att knacka, men innan hon hann så så hade Anne öpppnat dörren och pressat sig ut, och sedan stängde hon snabbt igen dörren igen. Jay fick inte se en skymt utav Harry. 

 

Anne höll en tjock mapp, hon vinkade mot stolarna i slutet av korridoren. 

 

"Hur mår du?" Jay log mot Anne och placerade sin hand på hennes knä. 

 

"Jag är.." Anne tog ett djupt andetag, "mer lättad än vad jag någonsin trodde att jag skulle få vara

 

"Bra, bra. Nu, vad var det som vi skulle prata om?" 

Annes ögon blev alldeles kalla när hon öppnade mappen. "Harry informerade polisen tidigt imorse om vilka som kidnappade honom. Han var uppenbarligen hysterisk, men han fick åtminstone fram namnen."

 

Jay nickade, uppmanade Anne att forsätta prata. 

 

"Polisen gjorde en DNA-kontroll på honom.. För att få reda på om namnen var korrekta." 

 

Anne höll upp bilden på den första kidnapparen, och Jay satte en skakig hand för hennes mun. "Nej," andades hon ut. 

 

"Det blir värre," Sa Anne tyst, samtidigt som hon vände till nästa sida. 

 

Jay drog snabbt efter andan. "Herregud," snyftade hon. 

 

Jay ville titta bort, på grund utav de två bilderna, hade hon nu en sjuk känsla långt ner i hennes mage, som om någon stog och slog henne där. Hon visste vem nästa person var innan Anne vissade henne. 

 

Anne bet sig i läppen när hon visade den sista sidan för Jay. Det var allt Jay kunde ta, för sedan brast hon ut i tårar, och Anne höll om henne hårt. 

 

"Det är okej, Jay. Det är inte ditt fel." Viskade Anne, och strök sakta över Jays hår. 

"Hur ska jag berättade det för Louis? Hur ska jag förklara allt?" Jay snyftade hysteriskt. 

 

"Jag kan göra det med dig, Jay. Du är inte ensam." 

 

"Vad har jag gjort?" Jay snyftade orden om och om igen, tills hon fick tillräckligt med mod för att gå upp och försöka förklara allt för sin son. Hennes oskyldiga, trasiga son. 

 

~

 

(tillbaka till Louis perspektiv)

 

Niall staplade in till sjukhusrummet, med en skål med jordgubbar ifrån sjukhus cafeterian. Han gav mig en serriös blick innan han ställde ner skålen på nattduksbordet. 

 

"Är något fel, Niall?" Frågade jag, min röst skakade.

 

"Det är en massa människor utomhus, och jag frågade receptionisten varför.." Niall rynkade sina ögonbryn och tittade på hans fötter, som om han övervägde hurvida han skulle berätta det för mig eller inte. 

 

Jag sträckte ut handen och drog på hans ärm. "Du kan berätta för mig. Vad sa hon?" 

"Louis-" 

Innan Niall hann att avsluta meningen, så slogs dörren upp och mamma kom inrusandes med någon bakefter. 

 

"Anne?" Frågade Niall. 

 

"Hej, pojkar." Sa Anne blygt, och höjde handen och vinkade smått. 

 

 

"Älsking, vi.. Vi har en nyhet att berätta för dig." Sa mamma. 

 

I det ögonblicket, så visste jag vad vad som pågick. Det var något om Harry. Hopp for igenom min kropp, kanske han lever, kanske har de hittat honom och han är helt okej. Kanske kom han tillbaka säkert, utan en skråma, och han skulle genast kunna hoppa in i mina armar utan problem. Men när jag kollade på Anne, så krymte alla mina förhoppningar. Hennes ansikte var tomt, förrvirrad. Kanske hittade dom Harrys kropp. Kanske hittade dom hans döda livlösa kropp på botten av en sjö. 

Mamma drog fram två stolar och ställde dom bredvid min säng, där hon och Anne satte sig. Niall hoppade upp i min säng och satte sig bredvid mig. Min mamma lutade sig mot mig och tog ett hårt tag om min hand. 

 

Inget är som förut. 

 

"De hittade Harry igårkväll." 

 

Jag spännde min käke, och jag visste inte vad jag skulle tro. Mitt huvud snurrade. Hopp for igenom min kropp på en gång, kanske var han okej. Kanske han kom tillbaka utan en skråma, och han skulle bara hoppa in i min famn och vi kunde glömma att något någonsin hade hänt. Eller så kanske det har hittat det som är kvar av Harry. 

 

"Han-Han.. han är.. ?" Jag kunde inte få mig att säga det. Men min mamma förstod ändå vad jag försökte att säga. 

 

"Han är okej, älskling. Han är i den privata avdelningen, precis ovanför." Sa hon med ett stramt leende. 

 

Varje känsla jag kunde tänka på gick igenom mitt huvud. Lättnad. Lycka. Sorg. Ilska. Frustration. Jag var lättad eftersom Harry var okej, han skulle vara med mig snart igen. Glad för att han inte var död. Ledsen för att jag inte kunde förställa mig vad som hade hänt honom. Ilska, det låter själviskt, men jag var arg på honom för att han lämnade mig och fick mig att må så här. Jag vet att jag inte borde känna så, för det var inte hans fel, men jag kunde inte sikta min ilska på någon annan. Och till sist, frustrerad. Jag var frustrerad för att jag ville se honom just precis då, och jag förstod inte varför min mamma och Anne inte skickade in mig till honom på en gång. 

 

"Vad-Han är. Herregud," Jag visste inte vad jag skulle säga. 

 

Min mamma strök sin tumme över min hand. "Innan du får träffa honom, så är det något som jag måste berätta för dig.."

 

Jag svarade inte. Jag bara tittade på min mamma, förväntansfullt. Hon tittade ner på våra händer, så hon inte kunde se mitt utseende. 

 

"Vad då?" Frågade Niall ängsligt.

 

Mamma satte en hand över hennes ansikte, så Anne pratade för henne. "Harry kidnappades utav tre personer. Och innan du går å träffar Harry, så känner vi att du måste få veta vilka tre."

 

"Fortsätt." 

 

Min mamma pratade den här gången, "Louis, det är en lång historia, och jag är ledsen att jag inte har berättat det för dig tidigare."

 

"Säg nu." Sa jag, otåligt. Harry var precis på vångingen ovanför, och han väntade på mig. Han var..

 

Anne drog fram hennes väska, och tog fram en tjock mapp ur den. Hon sa, "Innuti den här så finns namnen och bakgrundsinformationen av kidnapparna. Vi tycker att du ska få se vilka de är, innan Jay börjar historien. Nu kommer ni båda förmodligen att blir arga och förvirrade. Men efter du har hört historien så kommer allt att falla på plats."

 

Niall la sin hand på mitt knä, och klappade det försiktigt. Och min mamma kramade hårdare om min hand. "Visa dom för mig." Sa jag. 

 

 

Anne slöt ögonen en stund, och sedan öppnade hon mappen till första sidan. Hon undersökte den för en sekund, innan hon vänden den mot mig och gav den till mig.

 

Jag bet i min underläpp när jag kollade på det bekanta ansiktet på fotot. 

 

Niall flämtade, "Är det?" 

 

"Ja." Viskade jag. 

 

Jag kollade på ansiktet som jag kände, och försökte att komma på varför de skulle göra en sådan hemsk sak. Jag rörde mina fingrar över bilden, försäkrade mig om att jag inte inbillade mig det. Jag läste namnet om och om igen. Mina ögon lurade inte mig.  

 

Det var Ms.Calder. 

 

"V-Varför skulle hon.. Jag trodde att hon var en terapeut?" Jag blev rasande och kastade iväg mappen tillbaka till Anne. 

 

"Det gjorde jag oxå." Sa Jay mörkt, fortfarande utan att kolla upp på mig och Niall. 

 

"Vänta, vänta, vänta, har jag fattat rätt nu.." Sa Niall, "Din knäppa therapist som du hade på en dag, som gav dig en panikattack, kidnappade Harry? Hur går det ihop? Varför var hon i Doncaster? Varför erbjöd hon sig att vara Louis therapist?" 

 

"Jag vet inte, Niall." Brast min mamma ut. 

 

"Visa mig nästa." Sa jag till Anne. 

 

Hon slickade hennes läppar, och bläddrade igenom sidorna om Ms.Calder och hittade sedan sidan hon letade efter. Hennes ögon fylldes utav tårar när hon kollade på denna andra person. Min mamma släppte taget om min hand och smekte Annes rygg försiktigt. 

 

"Är det.. Är det Harrys biologiska pappa?" Frågade jag i en hes viskning. 

 

Anne blundade hårt, och nickade. 

 

Niall lutade sig över min axel för att få en bättre titt. Han såg på informationen nedanför bilden och läste, "Edward Riddle"

 

"Varför..?" Jag fick inte ihop det. Hur kände Ms.Calder Edward som? Harry berättade att hans pappa lämnade dom när han var yngre, för att hitta en annan kvinna. Ms Calder var ju bara runt åtta år då. 

 

Jag skulle precis byta sida, för att få se den sista kidnapparen. Men innan jag hann så ryckte mamma ifrån mig mappen. 

"Det du nu kommer att få se på nästa sida, kommer att bli svårt för dig, Louis. Och jag ska nu berätta historien bakom det, och jag vill att du ska lyssna. Du kan vara arg på mig när jag är klar, men nu ska du bara lyssna."

 

Jag nickade försiktigt, kännde mig plötsligt väldigt nervös. 

 

"Du vet hur," Jay stannade, som om hon försökte att komma på ett bra sätt att säga det på, "Din pappa och jag hade haft en massa problem inann han lämnade oss?" Frågade hon. 

 

Nej, tänkte jag, det gjorde jag inte. 

 

Jag nickade ändå och hon fortsatte: "Ja, det var en grej som hände, som vi båda inte höll med om. Tillslut så gjorde vi det ändå, och det misslyckades. Jag visste att detta beslut inte skulle sluta bra. Okej, jag börjar från början." 

 

Jay satte till sig i sin stol och äntligen, efter vad som känndes som timmar, så mötte hon mina ögon. Niall satt otåligt bredvid mig, och Anne hade sin blick vänd mot golvet.

 

 

"Så, när jag var gravid med dig," Började hon. "Jag var uppenbarligen så glad. Din far och jag var unga, men det spelade ingen roll. Vi klarade knappt av jobben, men vi tjänade tillräckligt med pengar för att kunna köpa en spjälsäng och några blöjor och kläder. Vid förlossningen, efter jag att jag fött dig, så kände jag fortfarande en otrolig smärta." 

 

Hon tog ett djupt andetag, och Anne placerade en hand på hennes rygg och sa, "Du kan göra det här Jay, han förtjänar att få veta det." 

 

Min mamma log mot Anne, och sedan fortsatte hon, "Så läkarna tog en titt. Det visade sig att jag var gravid med tvillingar."

Jag tappade hakan, och Niall flämtade högt. "Inte en chans." Muttrade han. 

 

"Jo. Hur som helst, ja, jag fick en till son den natten, efter Louis. Det var en stor överraskning för både mig och din far. Jag var väldigt glad och ville mer än gärna behålla her båda, men din pappa, han höll inte alls med om det. Han sa att vi inte hade tillräckligt med pengar för att kunna försörja er båda."

 

Jag hade en stor klump i min mage, jag visste exakt hur den här historien skulle sluta. 

 

"Tillslut så insåg jag att din far hade rätt, och vi hade inte råd att ta hand om er båda. Så vi satte ut din bror för adoption. Han blev genast övertagen av ett ungt par som inte kunde få barn, och inom några dagar så var han borta. Jag försökte att glömma honom, och bara fokusera på dig. Det var svårt." 

 

En läkare kom plötsligt inrusandes genom dörren, och han suckade utav lättnad. "Åh Mrs Styles, där är du ju! Harry vaknade nyss och han är helt hysterisk! Kan du kanske komma upp?" Frågade han snabbt. 

 

Anne nickade, sedan sa hon till mig, "Efter att du har hört allt, så är det dit val om du vill träffa honom nu eller inte. Du kanske vill vänta lite, raring. Han är väldigt förvirrad just nu." Anne log mot min mamma, sedan mot Niall, och efter det så lämnade hon oss tilsammans med läkaren. 

 

Jag svalde och kollade tillbaka mot min mamma. 

 

Hon vred på nacken, som om den var hård. "Okej. Okej." Hon suckade, sedan fortsatte hon, "Efter din far lämnat oss, var jag.. Var jag beredd på att gå och hitta din bror, kanske inte prata med honom, men bara se till så att han var i rätt händer. Men innan jag ens hann att börja letandet. så hittade han mig först. Namnet han hade fått var Samuel Bank. Det är det namnet som han har nu. Han var så charmig i början, precis som du, Louis. Han hade en väldigt bra känsla för humor." 

 

"Var Louis och Samuel identiska?" Frågade Niall. 

 

Min mamma nickade. "Väldigt mycket när dom var nyfödda, men efter att jag sett Samuel då, så hade dom några skillnader. Samuels hår är lite mörkare, och hans ögon är lite ljusare. Jag tror också att han är lite längre. Hur som helst, så hade vi en härlig pratstund, tills han fick veta att jag hade fem barn. Han blev väldigt sårad, eftersom nu när jag hade pengar, så kunde jag ju tagit tillbaka honom. Han lämnade min enabbt på cafet som vi var på. Utan att säga hejdå. Och jag har inte sett honom sedan dess."

 

"Vad är det du försöker komma fram till?" Pressade Niall min mamma. 

 

Jag önskar att Niall inte hade sagt nått, för jag visste djupt ner exat vart den här historien ledde, och jag ville inte att det skulle vara sant. Jag ville inte höra mamma säga det. 

 

"Lou," sa hon. 

 

"Jag vet vad du försöker att komma fram till." Sa jag. "Han är den tredje, eller hur?" Sa den sista delen så tyst, så att mamma och Niall var tvungna att luta sig framåt för att kunna höra vad jag sa. 

 

Tårarna fyllde sakta mammas ögon, och hon nickade sakte. 

 

Jag la mina händer för mitt ansikte. 

 

"Han.. Hur.. Hur ska Harry kunna vilja se mig nu? Jag ser ju precis ut som honom." Snyftade jag, men ingen tår lämnade mina ögon. 

 

Jag gråter inte. 

 

Ingenting är som förut, Louis. 

 

"Älskling, han kommer inte att välkomna dig med öppna armar. Han måste vänja sig med tanken först." 

 

"Tanken? Tanken på vad?" 

 

"Att du inte är Samuel" 

 

"Jag är inte han." 

"Jag vet."

 

"Gud, han kommer att hata mig!" Jag kunde inte fatta hur min mamma kunde berätta det här för mig nu, jag hade rätt att få veta det för länge sedan.

 

"Polisen genomsökte huset där dom höll Harry fången.." Sa min mamma. "Louis, han förföljer dig. Det fanns bilder där på er.. På dig och Harry tillsammans.. Du och Niall.. Du och dina systrar. "

 

Paniken for igenom mina ådror, "Tänk om han ska försöka att få tag i dom nu? V-Varför har inte polisen hittat honom än?" Jag började att andas tungt, och jag var rädd för att jag skulle få yttligare en panikattack. 

 

"De jobbar på det, älskling. Oroa dig inte, okej?" Viskade mamma. 

 

Jag nickade långsamt. "K-Kan jag få se Harry?" 

 

"Du hörde Anne. Det är ditt val.