Februari 1, 2012

Kära Harry,

Jag försöker. Det gör jag verkligen.

Min mamma försöker fortfarande att berätta för mig att du verkligen är borta, att du inte får mina brev, att du inte är här med oss längre. Men, hur ska jag kunna tro på det?

Du blev aldrig hittad. Du är borta.

Du är inte här fysiskt, du lämnade oss fysiskt. Mentalt så är du här med mig. Mentalt så har du aldrig lämnat mig.

Min gammla terapist sa att jag skulle sluta skriva till dig, för det hjälper ändå inte. Hon hade rätt, dock. Jag såg dom ta dig, jag såg allt hända. Jag stod där och väntade, väntade. Jag väntade. Jag väntade för länge, och nu är du borta. Om jag bara inte hade tagit min mamma till banken, om jag hade sagt åt henne att ta bussen, om jag bara hade kommit till parken fem minuter tidigare. Det hade kunnat förändra allt.

Jag skulle egentligen inte skriva till dig idag, för det är ju din födelsedag. Jag borde egentligen vältra mig själv i min synd, i väntan på att du ska komma tillbaka. Men jag kunde inte bara inte skriva till dig. Det skulle inte vara rättvist.

Jag älskar dig.

Jag saknar dig.

Snälla kom hem.

Du har varit borta i två år, två år för länge. Jag kan inte gå i nånstans i närheten utav den där parken längre. Jag kan faktiskt inte ens gå i centrum. Det gör för ont. Liam och Zayn har försökt att få mig vilja gå ut med dom, försöka att ha lite kul som dom sa. Jag kan inte gå ut och ha kul. Du får inte göra det längre, så varför skulle jag göra det? Varför skulle jag roa mig själv? Varför ska jag vara här medan du är försvunnen nånstans där ute?

Jag älskar dig.

Jag saknar dig.

Snälla, snälla kom hem.

Jag vill inte glömma dig. Jag ger inte upp hoppet förs du är funnen. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig.

Jag älskar dig.

Jag saknar dig.

Kom hem.

Louis x

Jag la ner min penna och lutade mig tillbaks i min stol. Jag kollade ner på pappret. Jag skrev typ samma sak varje dag. Jag skrev till Harry, och sedan la jag dom i en låda under min säng.

"Älskling, maten är klar." Mamma stack in huvudet till mitt rum och log. Jag nickade.

Du har verkligen fuckat upp det, Louis.

"Käften," Viskade jag till mig själv.

Inget är som förut, Louis.

"Sluta."

Du har inte flytt från nånting, Louis.

Jag suckade. Jag reste mig upp ifrån min stol, och kollade ut genom mitt fönster, på huset på andra sidan gatan. Mrs. Bucholz var ute och vattnade henne gräs, och hennes feta katt, Colbie, låg i en liten fläck med sol. Jag har alltid hatat den där katten.

Jag ville inte ha middag.

Jag ville inte ha nånting.

Jag låste dörren och satte mig på min säng. Jag lät sång texterna falla ur min mun, som varje natt.

Look at the stars,

Look how they shine for you,

And everything you do, yeah,

They were all yellow.

I came along,

I wrote a song for you,

And all the things you do,

And it was called "Yellow".

Your skin,

Oh yeah your skin and bones,

Turn into something beautiful,

You know, you know I love you so,

You know I love you so.

I swam across,

I jumped across for you,

Oh what a thing to do.

Cause you were all "Yellow."

Your skin,

Oh yeah your skin and bones,

Turn into something beautiful,

And you know,

For you I'd bleed myself dry,

For you I'd bleed myself dry,

It's true.

Look how they shine for you,

Look how they shine for you,

Look how they shine for,

Look how they shine for you.

Look how they shine for you.

Look how they shine.

Look at the stars,

Look how they shine for you,

And all the things you do.

Jag gick ner till badrummet. Jag förtjänade det här. Jag vet att jag gör det.

Jag stirrade på min spegelbild.

Du har verkligen ställt till det, Louis.

Jag la mina händer för öronen. "Sluta, bara sluta."

Jag ville gråta, skrika, men jag gråter inte. Inte längre.

"Är du okej?" Jag trodde att jag föreställt mig rösten, tills jag vände mig om och såg ett bekant blont huvud som gick in till mitt badrum. Det var min styvbror, Niall. "Det är middag."

"Säg till mamma att jag inte är hungrig." Sa jag i en låg raspig röst.

"Du har inte ätit på hela dagen."

Inget är som förut, Louis.

Jag blundade. "Inget är som förut, Niall."

~

Det var mitt i natten. Det var kallt, så jag stängde fönstret och drog för gardinerna. Det regnade. Jag klädde av mig och la mig i sängen. Jag stirrade på det vita taket. Jag rös åt mörkret, jag hatade mörkret. Det var ensamt när jag var vaken och bara låg i sängen. Men samtidigt så älskade jag det. Det är på kvällen, i mörkret, som jag får se Harry. Jag har drömt om honom, i mina armar, nästan varje kväll. Det var skönt, men jag måste sluta med det. Hans ansikte var överallt, och det förvirrade mig. 

Regnet började ösa ner hårdare. Jag tänkte på Harry, han brukade älska regnet. Jag tänkte på hur han brukade stå i regnet, le mot himlen, och hur hans gulliga lilla näsa blev alldeles röd utav kylan. Jag tänkte på hur han alltid brukade ta min mössa och springa iväg med den, och hur jag brukade jaga honom och krama honom bakifrån för att försöka få tillbaka den. 

Du har inte flytt ifrån nånting, Louis. 

"Jag vet."

Jag ville inte blunda, jag ville inte sova. Varje gång jag gjorde det, så såg jag Harrys ansikte. Hans sextonåriga, lena ansikte.

"Sluta, Louis."

Lura inte dig själv. Du har verkligen ställt till det, Louis.

Jag drog i mitt hår. Jag ville bara att det skulle sluta. Jag ville att allt skulle sluta, ångesten, sorgen.

Jag ville bara att det skulle sluta. 

Du behöver hjälp. 

"Jag vet."

~

Jag stod framför kylskåpet, med handen utsträckt. Jag kollade åt vänster, och sedan höger. Jag var ensam. Det var mitt på dagen. 

Jag kommer inte ihåg nånting ifrån morgonen. 

Du måste ha hjälp. 

Jag la min hand på min midja och stirrade rakt fram.

Lura inte dig själv. Inget är som förut, Louis. 

Jag skakade på huvudet och gick tillbaka till mitt rum. Jag närmade mig mitt skrivbord och tog fram ett tomt papper och en penna. 

Februari 2, 2012

Älskade Harry,

Jag drömmer om dig för mycket.

Ibland så tappar jag bort mig själv i dom drömmarna, jag fantiserar om hur du andas, om hur du pratar i sömnen, och hur jag väcker dig med en kyss. 

Men sedan så måste jag påmina mig sjäv om att du inte kommer att vara här när jag vaknar igen. Så jag fortsätter med det jag gjorde innan, sakna dig.

Jag tror att det är därför jag är rädd för mörkret.

Jag skrev inte klart brevet. Jag signernade det inte med mitt namn. Jag suckade och sköt iväg pappret och kollade på min säng. En speciell kille med lockigt hår och gröna ögon satt på sängen framför mig. 

Jag ställde mig upp.

Lika snabbt som jag han att se honom, lika snabbt försvann han. 

"Kom tillbaka." Viskade jag. 

Du har inte flytt ifrån någonting, Louis. 

Jag drog min hand genom mitt hår och tog ett skakande andetag. Jag kunde känna tårar som ville pressa sig ut, men jag höll tillbaka dom. Jag gråter inte. Jag gråter inte efter den där dagen för två år sedan. Jag grät tillräckligt nog, skrek Harrys namn tills min hals var alldeles svullen. 

Det knackade på min dörr. Jag tog ett djupt andetag och gick mot dörren, öppnade den och såg min mamma. 

"Louis, älskling, det är någon här som vill träffa dig." Hon log och la sin hand på min axel, ledde mig ut genom min sovrumsdörr, ner för trapporna, och in till vardagsrummet. 

Det var en kvinna i soffan, som satt där lugnt med benen korsade och hade ett fejkat leende i ansiktet. Jag vände mig till min mamma och rynkade ögonbrynen. "Vad fan är det här?" 

Hon gav mig en förstående blick innan hon sa, "Louis, det här här Ms.Calder, hon ska hjälpa dig." 

"Jag behöver ingen hjälp, eller en till therapist."

Lura inte dig själv. Du har verkligen ställt till det, Louis. 

~

Jag satt på soffan bredvid Ms.Calder. Jag kommer inte ihåg att jag satte mig på soffan, eller hur länge jag suttit där. 

"Louis, snälla svara mig." Bad hon. 

Jag vände mig om. Jag kommer inte ihåg vad hon hade frågat mig, så jag bestämde mig för att ignorera henne. Jag sträckte på nacken för att kolla in mot köket. Jag såg klockan och det stod att den var tre på eftermiddagen. Jag måste ha varit här ett tag. 

"Vill du prata om Harry?"

Mitt huvud vändes mot henne. "Nej." 

Ms.Calder drog sin han genom hennes vågiga hår och sträckte sig efter sin väska. Hon rotade igenom den i några sekunder, innan hon tog fram en gul mapp. Mitt namn var skrivet längst upp på den. Hon öppnade den omedelbart och la den på hennes ben, kikade igenom den i någon sekund. 

Hon kollade tillbaka på mig och sa, "Din mamma säger att du pratar med dig själv." 

Jag rullade mina ögon lutade mig bakåt i soffan och stirrade rakt fram. 

"Det är okej, Louis. Det är normalt"

Du behöver hjälp. 

"Det är inte normalt." Sa jag surt och kollade på Ms.Calder. 

"Louis, är det Harrys röst som pratar med dig? Pratar rösten om Harry?"

"Sluta säga hans namn."

"Louis, det kommer att hjälpa, Svara mig bara, prata med mig om Harry."

"Nej."

Allting runt mig blev suddigt, allt jag kunde höra var Ms.Calder som sa Harrys namn om och om och om igen. Mina fingertoppar började att domna bort. Mina andetag blev korta, som om jag hade svårt att andas. 

"Harry. Harry. Harry."

Jag började att skaka, och Ms.Calder rörde vid min arm. Jag ryckte till och blundade. Innan jag visste det, så flämtade jag efter luft. Det kändes som om jag skulle dö. 

"Harry. Harry. Harry."

Du har inte flytt ifrån någonting, Louis. 

Kanske om jag dog så skulle allt bli okej. Kanske Harry verkligen var död, och att jag skulle få vara med honom snart. Kanske förtjänade jag att dö. Kanske detta har varit mitt öde hela tiden. Kanske Harry gjorde så att detta hände, så att jag kunde få vara med honom. Kanske. 

"Harry. Harry. Harry." 

Kanske. 

Jag försöker. 

"Jag kommer, Harry."

Du har verkligen ställt till det, Louis.

Så, här är första kapitlet. Om ni inte fattar vad det är för tankar Louis har i huvudet eller varför han har dom, så kommer ni att förstå det så snart som möjligt mehehe 
Och om ni undrar vilken låt det var som texten var ifrån så var det "Yellow" av Coldplay. 
Men om ni gillade det här kapitlet lika mycket som prologen så kan ni ju kommentera vet jah! hehe 
xoxo Melliz